Halsfluss på glasberget, ett imponerande förråd av piller och ett tålamod som tryter

Jag ligger i sängen. Klockan är 15.21. Jag kan inte prata. Jag kan skriva. Jag har lite feber men framförallt har jag knivont. Jävla halsfluss. Jag vill amputera halsen. Kan man göra det och fortfarane ha ett någorlunda fungerande och värdigt liv?

På nattygsbordet bredvid mig ligger:
1 flaska silverspray (förr i tidens antibiotika)
3 nässpray (allergi & vanligt)
1 pkt Ipren 400 mg
1 pkt Alvedon 500 mg som smälter i munnen för oss losers som inte kan svälja ordentligt
1 pkt vanliga Alvedon 500 mg
1 pkt Kåvepenin 1 g
1 pkt Bisolvon som löses i vatten
2 pkt Esberitox, familjestorleken
2 pkt Bafucin mint
1 pkt Vicks halstabeltter citronsmak
1 pkt Läkerol salvi
1 pkt Zyx mint som ska bedöva munnen
1 st febertermometer

I kylen står en flaska jod som jag ska skölja munnen med en gång i timmen.
I frysen har jag piggelin som mer eller mindre är det enda jag får i mig.
Jag försöker suga i mig klyftor med lime för jag inbillar mig att citrus hjälper till att ta död på bakterier. Jag springer fram och tillbaks till micron med en värmekudde att ha om halsen för att det får det hela att göra lite mindre ont. Jag försöker sova sittande eftersom jag får svårare att andas när jag ligger ner och det gör för ont mot halsen.

Högerörat pulserar av ont och emellanåt gör det ont så jag måste stämma in i den demenssjuka damens skrik på andra sidan väggen. Den lilla flärpen i halsen sitter ihop med väggarna i munnen, man ser ingenting ner i halsen som man brukar kunna göra. Jag saknar att kunna titta ner i min egen hals. Blir jag frisk igen ska jag kolla mig i halsen varje dag, bara för att jag kan.

Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det finns ingenting trevligt eller värdigt med det här på nått sätt. Det är fullkomligt poänglöst. Jag vill vara på jobbet eftersom jag tycker så himla mycket om jobbet. Jag vill kunna äta mat, det är väldigt gott och trevligt att äta mat. Jag vill kunna prata. Jag saknar att kunna prata. Nu gör det så ont så jag väser mest om någon ringer. Jag skulle vilja gå på styrelsemöte med Biografen ikväll. Kan inte. Jag skulle vilja ha matlag med familjen Duus imorgon. Kan inte.

Jag har varit på närakuten och akuten. Jag har ringt vårdguiden minst 2 ggr om dagen sen jag blev hastigt sjuk i lördags. Jag har varit på apoteket och köpt allt man kan köpa för pengar som ska göra en frisk. Jag äter mitt Kåvepenin.

Ingenting fungerar just nu. Allt står still. Det är ett vakum som tråkar mig till döds. Och jag har inte fattat poängen med att man behöver ha ont i ett civiliserat och modernt land.

Är så trött på det här att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.