livsteman vintern 2008:

- dålig musik som jag plötsligt tycker är bra musik (mamma uttryckte med rätta förvåning över att jag tagit matz bladhs till mitt hjärta)

- låtsasvärldar, jag hittar på dom och så flyttar jag in i dom och ibland bloggskvallrar jag lite om hur mina favoritlåtsasvärldar ser ut

- trisslotter varje söndag på ica nära, vinst hittills: 100 kronor förlust: mycket mer

- det sociala självmordet. jag lovar att återuppstå på den sociala kartan igen något snabbare än jesus, dvs vi ses med säkerhet innan påsk, skolan är slut redan nästa vecka = ingen mer kvällskurs = nu har jag enbart jobb som är förutbestämt varje vecka.

- ny bekantskap med demenssjuk kvinna på andra sidan väggen (det är visst inte bara jag som inte kan sova i huset, hon är också lite av en nattmänniska som passar på att säga sitt såhär sexton minuter i midnatt)

- fackbokens comeback i min läscykel. jag har läst om utlandssemesterns nedrighet ur ett orättvise- och miljöperspektiv (det är olikt mig att ifrågasätta det på ett djupare rättviseplan än "jävla skit att alla andra åker till mallis/ibiza/miami/århus i år också och jag har inte råd") och läser nu om arbetslivet och hur det kan te sig beroende på om du föds med den eller den kromosonuppsättningen.

- bada badkar. nästan jämt med släckt taklampa och min återupptäckta discokula från teknikmagasinet med massa olika färger som snurrar runt runt och kastar discostämning på badrumsväggarna. bubbel så det bubblar över badkarskanten, det oförsvarbart dyra doftljuset som jag envisas med att okynnesköpa i tid och otid, och sen antingen lite tv-serier på datorn som jag passar in så perfekt i badrumshyllan på lagom titthöjd, eller nån fin och bra spellista på i-tunes så jag kan rikta all min uppmärksamhet på discolampan.

- se om hela west wing, senast jag såg alla sju säsongerna var januari 2007, med andra ord är det hög tid att återse Jeb, CJ, Josh, Donna, Leo och alla de andra.

01.21 och hon pratar fortfarande. måste gång på gång påminna mig själv när jag halvslumrar att det inte är röster i mitt huvud utan en faktisk människa på andra sidan väggen som mässar om än det ena än det andra. jag slits mellan medkänsla och vansinne. medkänslan vinner alltid och jag försöker inbilla mig själv att det inte alls är rösten på andra sidan väggen som håller mig vaken utan ett oerhört spännande avsnitt av west wing. det här är ångest på mycket hög nivå. vet inte om jag syftar till hennes sinnestillstånd eller mitt när jag säger det.