210 timmar, beachen 2009 och strandmonstret

210 timmar. Så mycket tid har jag lagt på att plugga journalistik de senaste fyra månaderna. Resten av tiden har jag jobbat eller varit sjuk. Eller egentligen har jag varit sjuk mest hela tiden och ändå jobbat och pluggat journalistik. Ikväll hade vi en angenäm och mysig skolavslutning med klassen. Skumpa (jag drack alkoholfri - är ju hör och häpna sjuk - som vanligt - i bihåleinflamation) och snacks. Och tal. Och diplom. Och så kolla igenom slutpojektet.
Det har varit sjukt roligt, sjukt jobbigt, sjukt lärorikt och bara sjukt, helt enkelt.

I vår har jag lovat mig själv, mina vänner, min arbetsplats, ja alla jag mött på stan i princip, har jag lovat att jag inte ska hoppa på någon krävande kvällskurs i vår. Jag ska vara ledig på kvällarna. Umgås med mina vänner (ja jag lever fortfarande), sluta vara sjuk... Den enda grej jag skulle kunna ge mig själv tillåtelse att ägna 210 timmar åt i vår, det är träning.

Tänk. 210 timmar i gymmet. Beachen 2009 here I come! Jag kommer vara ett biffigt strandmonster som kryper omkring bland de grova stenarna precis vid vattnet. Mina händer kommer att vara klor, och med ett grepp hårt som en krabbas, ska jag nypa mig fast i allt jag kommer åt. Helst hemmagjorda äggmackor som jag kommer sluka på två sekunder.
Jag kommer kräla och krypa och vagga fram, mörkröd efter all sol och pumpad som en sprängfylld godispåse. Min muskelkropp kommer att bli pansarklädd solbrändsröd och jag kommer ändra kroppsform från alla obekväma nätter på stenarna vid stranden och senor och ben kommer att sticka ut lite här och där, som taggar. Jag kommer att väsa och pusta och sluddra lite grann, och när jag lever om där på stranden kommer folk att peka och säga att "ser inte det där monstret ut som hon kvinnan som brukade träna spinning med birgitta 18.30 på friskis i hornstull nu i våras?" och nån annan kommer säga "monstret påminner lite om en tjej jag kände som brukade dra vikter på friskis i skanstull". och jag kommer skratta mitt dova hesa skratt - dhhhhhhhhha dhhhhhhhha dhhhhhha och spänna mina biceps så att paret vars picknickkorg jag just ätit upp åtminstone får lite skugga från solen från min enorma muskel. för även om kroppen är stor och läskig så kommer hjärtat att finnas kvar, där nånstans djupt långt inne.

Jag kommer att bli missförstådd som kingkong och någon kommer skicka kustbevakningen på mig, jag kommer få kravla i vattnet och fly till sjöss, men så kommer dom att fånga mig tillslut, myndigheterna, i röda hjälmar och räddningskläder. Mitt hälsoprojekt kommer att totalmisslyckas och jag kommer dö röd och ond och taggig i famnen på en räddningsman.Jag tror vid närmare eftertanke att jag inte tänker träna särskilt flitigt i vår. Jag vill ju inte dö och jag vill ju inte dö till havs. Och så vore det lite konstigt med ett artbyte däremellan. Att gå från männsika till strandmonster med för mycket muskler som blir till pansar. Det kommer att bli svårt att förklara för släkten. Och jobbet. Och vännerna.

Jag testar att vara lite ledig om kvällarna istället. Gotham City will now be safe again.