Kent sjunger vaggvisor på Berget för yours truly

För nått år sedan när jag vid ett tillfälle såg mig som Den Goda Smakens Ofrivilliga Väktare garavde jag elakt när någon menade att "Kent, det är ju ett bra svenskt band".

Och nu sitter jag här. Med 51 Kent-låtar som avlöser varandra i mitt i-tunesbibliotek som jag spelar på för hög volym för att slippa höra krösamaja på andra sidan väggen.

Jag har börjat uppskatta det här med texter på svenska väldigt mycket. När dom kommer in kommer dom åt, på nått vis. Det började med Säkert! och sen har det vandrat vidare till både det ena och det andra och nu sitter jag här och håller Kent i handen så jag ska kunna sova.

Exotiskt för övrigt att jag är hooked på ett pojkband. Det var väl Hanson sist tror jag. Med andra ord inte särskilt länge sen alls, när jag tänker efter.

ps. Den där epoken av att jag kände mig som Den Goda Smakens Ofrivilliga Väktare varade inte särskilt länge, den rollen var liksom oförenlig med min stora kärlek till E-type och min vurm för ketchup.

pps. jag lovar att försöka sluta dra sexistiska vitsar. dom kommer tvångsmässigt. idag fick jag läsa ännu en text om Those Dancing Days där dom beskrivs som ett "tjejband" och sånt klättrar så långt ner i halsen på mig att jag vill kräkas tills jag kräks galla över hela jävla ja jag vet inte vad men jag blir så otroligt jävla skittrött. så ska jag aldrig aldrig någonsin på allvar skriva om nån artist jag jobbar med. ever. usch och tvi.